Första gången jag hörde det albumet var på stadsbiblioteket i Göteborg, jag borde ha pluggat, men jag drömde mig bort och på den tiden var lurarna stora som hörselkåpor och jag satt där nere på musikavdelningen i min egen värld. Som så ofta. Och Anki sjöng ge mig mitt liv nu och jag nickade. Jag har varit i Göteborg och det rör alltid till min skalle att vara där. Minnen virvlar upp som löv i blåsten i allén och jag går längs Haga Nygata och det är en turister och flanörer, men jag minns när Matz hade sagt något olämpligt till fel person och vi sprang hela vägen från Linné till Sprängkullen innan vi kunde pusta ut. Haga då var husockupanter och fyllon, kinakrogar där ingen åt och farfars verkstad uppe vid Skanstorget, där han satt och drack med kompisarna. Längtar inte tillbaks. Och fina kusin Alexandra vill höra allt om släkten och jag berättar hemligheter och anekdoter och vi analyserar och skålar. Hon var inte född när jag dansade i gryningen, när visionen tog mig och jag lyssnade på progg i stora lurar i bibblans källare. Men hon som jag spenderar kvällen med är från Majorna och var i alla fall levande, om än ett barn när stadsdelen ännu inte var vänsterfin med rot- och ränteavdrag till rödvinet och surdegsbrödet. Men ålder är bara en siffra, säger finkusinen och det är det väl, men vissa siffror är större än andra.
Älskar att minnas, men hatar nostalgi. Och hon som jag skiljs från vid Chapmans torg bär 2021 års namn och nu är nu och bättre än då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar