Mitt liv som genuin normbrytare

Kompisen dejtar en man och säger att han hittills är för bra för att vara sann. Allt stämmer, därför letar min vän fel hos dejten, för så gör vi nästan automatiskt, vi lätt svedda människor med erfarenhet från dejtingträsket. A good heart these days is hard to find, som sångtexten lär oss och sen den gamla klassikern: det som verkar för bra för att vara sant är för bra för att vara sant.

"Han är feminist", säger min vän och jag mumlar något om att feminism är något som en gör, det är ingen hederstitel. Men jag är full av skit, som vanligt. För det kortet har jag dragit många gånger. Och ännu värre, för

en gång skrev jag, lätt vinad, till en kvinna jag spanat rätt länge på. Inget märkligt i sig. Men från tårna upp till fontanellen tog jag i och utbrast att: "Jag är en geniun normbrytare!" Lite som när Joakim Lamotte sa att han gjort mer för Sveriges kvinnor än feministiskt initiativ. Inte så fint. Alls inte ödmjukt. Och det blev sen etter värre. Jag började måla upp en omfattande CV av goda gärningar i normbrottets namn. Pinsamt och dessutom är inget så traditionellt manligt som att överdriva sin egen betydelse för världen.

Kvinnan som jag ville imponera på svarade lite försiktigt något i stil med att hon nog var lite misstänksam mot den typen av utsagor. Trots att hon var betydligt yngre, så hade hon stora kunskaper om män. Sen började vi snacka som folk, jag lite mer nedtaggat och resten är historia, som en säger. 

Ännu en gång hade en kvinna fostrat mig till en bättre människa. Skammens eld flammar upp vid minnet. 

Två saker.

1. Privilegierade ska inte sitta och vänta på att fostras av förtryckta. Jag är man, medelålders, vit och you name it och det är mitt eget ansvar att lära mig, precis som andra kan lära sig om mina bokstäver och inte tjafsa om att jag ska skärpa mig. Jag kan fan inte skärpa mig. Då hade jag gjort det.

2. Säger du att du är genuint det eller det, så är du nog inte det. Det är lite som när folk skriver på Tinder att de är roliga. De är aldrig roliga, jag lovar. Ödmjukt är att söka, inte att säga att en hittat. 

Och jag och normer och normalt: egentligen har jag under större delen av mitt liv önskat att få vara någon i mitten av kön, att inte alltid vara vid sidan av eller i alla fall känna sig där. Har egentligen fortfarande inte helt funnit frid i det där, men ändå omfamnat utanförskapet. Jag blev aldrig som de andra. Big deal. Men kallar ni mina  bokstäver för "variation" eller "superkraft", så laddar jag fanemig geväret. Nej, det gör jag inte. Fan vad jag överdriver. Typiskt mig. Om jag bara kunde vara lite normal för en gångs skull.