Good year for the roses

Var rädd att stöta på människan som ville slåss med mig härom veckan, men han syntes varken i Lund eller på Möllan, när jag kom dit allra sist på lördagskvällen. Och i Lund var det kulturnatt och vi kollade på konst och studenter och var euforiska med de andra som äntligen släppts ut ur covidfängelset. Det var en härlig kväll och jag håller mig till dem som jag vet vill mig väl, jag gör väl det. De som skrattar åt mina skämt eller ler åt samma prettokommentarer från konststudenter som jag. Och det är en bra höst när rosor slår ut både i Norge och Tyskland och det finns ett hopp, trots klimatkris och arbetslöshet, kanske reser vi oss trots allt. Jag är en optimist när det gäller det stora hela, men pessimist i mitt privata. 

Framtiden kommer att bli bättre, för nu är bättre än förr i stora drag. Men mycket behöver göras ändå. När jag var barn och familjen Törnblad kunde flytta från en sliten lägenhet i Biskopsgården till en nybyggd i Påvelund. Idag är den senare en svindyr bostadsrätt och folk i Biskop får höra att de ska vara glada att de alls har tak över huvudet. När jag slutade gymnasiet och ringde till Pååls och kunde komma dagen efter och skriva på och samma kväll börja packa bröd. Bostäder och jobb. Socialdemokrati. Jaja. Ni vet. En vän poserar med sin baby på bild med Magdalena Andersson. Det ska bli bra, det måste det.

Går över torget och det doftar som det gör här i hooden en sen lördagskväll i början av oktober; rockenrolltobak, utspilld öl och fotogen från kaminerna vid uteserveringarna. Funderar på att återta Metro, för ingen jävel begränsar mig, men blir istället inropad av någon helt otippad person till Nyhavn. En som vill mig väl och som berättar för sitt sällskap om mitt gitarrspel och goda hand med ungarna. Jag är sedd. Det är obegripligt. Men det är ett bra år för rosor och kanske smittar det av sig på den här lite luggslitna och halvt vissna.