Försonas med solnedgångarna

"Du får inte verka desperat, Anders. Det gillar ingen. Du måste få det att se ut som om du är nöjd med livet". Min vän coachar mig på avstånd. Hon borde veta. Hon är den av mina vänner som har haft flest relationer, den av dem som vet mest om hur det fungerar där ute i den stora världen. Så jag går på dejt, fast jag avskyr det. Jag vill träffa kärleken på biblioteket, på Nobelvägen en eftermiddag i oktober eller i hissen mellan trean och fyran. 

Och nu ska jag få bort solnedgångar på balkonger på Lönngården, vid stranden i Lomma, i Vomb och Möllan en söndagskväll ur sinnet. Nu ska jag titta framåt och radera i minnet som i den där filmen, men vi vet ju tyvärr hur den slutar.

Så jag möter någon utanför stationen i Lund och jag har hopp och min snyggaste hatt och schal för att verka mer femtiosju. Men den jag träffar är som jag, som en kvinnlig version av mig eller så är jag en manlig version av henne och det skulle aldrig fungera, det fattar både hon och jag ganska snabbt. Men kaffe och solsken är ändå terapi för själen och mitt liv är så bra som min vän säger att jag ska framhålla. Jag ser in i ögon som påminner om mina och inte heller nu blir jag kär, men jag försonas med solnedgångarna och det är fint nog.