Önskar att jag kunde berätta om den allra första, men den historien bär fortfarande sekretessens röda stämpel, alltså inte den fysiskt första, kanske inte ens den känslomässigt första, men den personen som tog mig över gränsen. Jag var i ett främmande land, vi kan kalla det Spanien om vi vill och personen var på alla sätt olämplig. Det får stanna där. Det som händer på sunkiga barer i Torremolinos ska glömmas snarast. Men det finns en anledning till att mina stående skämt och teatertrams för förskolebarnen handlar om hur en gör saker "i Spanien". Jag dras till det olämpliga. Till det som korsar gränser. Så var det då, så är det nu. Sambon under flera år var sambo redan när vi träffades, men inte med mig till en början och fru nummer två bodde 600 km bort. Jag är inte rädd för det svåra. Min musik är inga treackordslåtar framplockade på gitarren på fem minuter, det är mer märkliga synkoper, en free form jazz som är rolig att spela men svårlyssnad.
Ändå längtar jag efter lugn och normalitet, vill inte ha drama, bara bli älskad och få älska igen, tänker jag. Sen minns jag att jag mer än bara testade det mellan 22 och 29, jag gick all in i det, jag till och med klädde mig i pastellfärger och köpte marklägenhet med uteplats. Det var barnvänligt och barnvänligt är nästan alltid tråkigt. Men chips i soffan har sina poänger, det går inte att ljuga bort. Jag kan sakna det. Och som nybliven sosse har jag förstått att allt inte måste vara antingen eller. Så det olämpliga i kombo med med det lämpliga i lagom proportioner, tack. Men tillbaka till dem som ville ha mig. Anar fortfarande inte vad de skulle ha mig till. Jag försökte så gott jag kunde att gissa och sen bli till det jag trodde att de ville. Men då var jag ju inte längre den de hade dragits till, utan något annat. Pastellfärger, parmiddagar och politisk korrekthet. Och då föll det
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar