Utanför beroendecentrum står några människor i solblåsten och pratar och jag svänger in på Sofielundsvägen, denna Möllevångens anonyma genväg. Klockan är elva eller så, jag tar en förmiddagspromenad, med märklig men glad känsla i kroppen. ADHD-hjärnan är som en popcornmaskin denna lata lördag och jag låter den vara det. Jag tycker om min hjärna, även om den inte styr mig så bra. Det mesta i livet är ändå gener och tur/otur, så jag hamnar väl där jag ska ändå. Skamgränser säger jag mig ha, men jag bryter mot dem, principer är som gamla stentavlor en skäggig gubbe hittat på ett berg nånstans. Jag är veggie för att en fan inte ska ha djur i fångenskap och sen döda dem för att äta, men jag älskar havskräftor och musslor och så får det vara. Kanske är detta med att inte orka vara präktig en av anledningarna till att jag inte stod ut i MP till sist och heller inte skulle göra det i V eller fi. Palla vara så god hela tiden. Palla att alltid räkna ut saker och göra det rätta.
Med VR som jag träffade i vintras skulle det ses på filmer av Kubrick i director's cut. Jag följde med, därför att jag var glad att få vara med, men hade hellre sett Notting hill, som är min darling bland filmer. Kommer på mig själv med ständiga referenser till den filmen. "Hela världen vet vem du är, jag är glad om min mamma känner igen mig", blev det en variant på igår, liksom "I've seen dead people in better shape", när en kollega såg eländig ut i veckan. Kanske är det detta att en man kan vara klumpig, försagd och en king på att göra bort sig, men ändå få den mörka skönheten,som gör att jag identifierar mig med William Thacker. Och att han ångrar sig, hur fint är inte det?
Går in på Triangelns köpcentrum efter irrande steg i mina hoods. Ett förskolebarn vinkar och jag bestämmer mig för jordgubbar och glass till middag. Där korsar jag ännu en skamgräns. Ändå ilandsproblem. "Soon he's gonna compare it to the starvation in Sudan".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar