Och längst där inne är himlen röd

Hon som brukar vara min förtrogna, men också en av få auktoriteter, säger till mig att det här är du ensam i, Anders. Det kan jag förstå. Mina turer fram och tillbaka tröttar ut henne och alla andra. Hon är kort mot mig fortsättningsvis och återigen: jag fattar.

September, varför kan du inte vara lite snäll mot mig, gud varför är det så rörigt alltihop?

Pratar med min kära, men det kan ju inte vara vi just nu, det är för mycket som står i vägen, för mycket annat på agendan, men någonstans, någon gång hoppas jag, men det är långt dit, långt mellan längtan och lycka. Min förbannelse är min öppenhet och hudlöshet, att jag inte kan ljuga eller anta en internetpersona och säger det som faller mig in. Tyvärr kan jag inte annat än att leva i sanning. S säger att alla vet allt om mig och det är bra, för de som ska gå eller hänga med mig ska göra det med mig och inte med någon filtrerad cirkusapa som liknar mig lite ytligt. Tål du inte min ångest, så kan du inte heller få mina roliga impulser. När vi ändå har det ämnet uppe så kan jag inte ens bli sårad när den som var min passion och mitt hopp från hägg till kräftpremiär reducerar mig till en i raden i sin berättelse. Vi vet båda att du aldrig kan ljuga för gud eller dig själv, oavsett vilken crowdpleaser du gör dig till i offentligheten. Däremot vet vi vad kassa anknytningsmönster gör med oss. Ofta inte förrän skadan är skedd, but still. 

Jag bär på ett hopp om att hamna rätt och sommarens stora seger är att jag faktiskt vet vad jag vill ha. Med det kan jag lugnt zooma ut och drömma sött. Och längst där inne är himlen röd. Säger någon nåt annat, så ljuger de.