In dreams, I walk with you

Vaknar före fem och jag har drömt igen. Lakanen ligger snurrade runt mig, det är obehagligt. Det är samma tema som så ofta i mina drömmar. Någon lämnar mig. Jag är ratad, loser, bortvald för något annat eller bara helt enkelt övergiven. Såklart

 Vem fan vill ha mig?

Jag går upp och tittar ut genom fönstret. Ser min mamma lämna sjukhusområdet och gå mot hållplatsen, ser den jag älskade skratta med någon annan, som om jag inte existerade. Ser en jag trodde var min vän avboka med nig och bjuda in någon annan. Fast på riktigt är det ju bara vår bostadsrättsfixade gård i svagt ljus utanför mitt smutsiga fönster. Inga människor, vare sig mammor eller ex. Långt borta hörs en siren. Jag lägger mig igen. Lyckas somna, men vaknar alldeles för trött och det ska komma att vara hela dagen. 

Mina otrygga ambivalenta anknytningsmönster, min rejection sensory dysphoria som hör ihop med bokstäverna kickar ofta in. "Lämna mig inte!"

Det är handikappande. Det stör och förstör. 

En händelse bara för några veckor sedan spökar, fast det är ologiskt. Jag vet att en alkis väljer alkoholen framför mig och allt annat också. Det är inget personligt.

Men så ska jag ju vara ärlig. Och när jag är det, så ser jag att jag själv både övergett och svikit utan större samvetskval. Och även valt alkohol framför människor. Katastrofen är när jag blir bortvald, när jag själv valt bort så: sånt är livet. Inga mardrömmar. Inte mycket mer än klädsamt dåligt samvete ett tag.

Har ett exempel på det så klockrent att ni skulle skratta, men det får vara under sekretess ett tag. Men ett minne jag kan delge er är när jag och min dåvarande partner var på bröllop och det var fri bar och jag drack och beundrade den fantastiska utsikten över älven och flörtade våldsamt med en vacker kvinna som lätt flörtade tillbaks och min partner blev arg, ledsen och tyst och jag var bara glad och uppspelt. Ägnade henne vare sig tid eller uppmärksamhet. Det var en lång färd hem, när hon till sist ändå drog iväg mig därifrån. Hemma hos henne låg vi, men det var taffligt och oengagerat. Dagen efter var en tyst dag. Jag var irriterad över att hon liksom inte ville något. Jag fattade inte. Vi hade ju varit på fest, för fan. Det var väl inte så farligt?

Det är kanske mänskligt att döma andra hårdare än sig själv, men det är inte det jag vanligtvis gör. "Måste du ta allt personligt?", säger kollegan när jag lägger på mig skuld för allt som händer på min arbetsplats som inte är bra. Men just när det handlar om att lämna/lämnas, överge/överges är jag livrädd och inne i mig själv. Det bara är så. Jag drömmer om att drömma om att gå med någon som garanterat aldrig lämnar mig. Den människan finns inte. Och jag är ensam.