Samma Norrlands guld överallt

Min A sitter i en blekingsk skog med en burk Norrlands guld i handen. Det är hett och hennes dotter torkar sig efter att ha badat i något som liknar kallt te, men som svalkar skönt. Det finns andra vuxna på plats och min A kan slappna av. Vi är flockdjur. Det var aldrig meningen att vi skulle klara oss ensamma. Gud är sosse, tänker jag och skickar en imaginär utsträckt tunga till Blekinge. Men bara i tanken. Får en bild med leenden och sänkta axlar på messenger från A. De har det fint.

Ungefär samtidigt kliver jag in på en namnkunnig hipsterpub på Söder i Stockholm. Ta det rätt, jag gillar Söder. Hellre en ö där alla är prettovänster än, ja vafan, Sjöbo. Och när jag går fram till disken och den normsnygge blonde barmannen med manbun och skägg till solar plexus frågar vad jag ska ha, så undrar jag vad deras så framlyfta vanliga öl är. "Norrlands", säger han med ett flin. Så för ett pris som motsvarar ett kvarts flak från systemet köper jag ölen och sätter mig på en träbänk framför ett träbord. Manbullens kollega frågar om jag har det bra och det har jag. Tänker att verkligheten ibland är mer ironi än ironin själv. Tänker att vi ibland slår knut på varandra i våra försök att vara oss själva och originella. Ser hur mobilen nästan är urladdad. Det får vara så. Går vidare och kommer till historisk mark. Mariatorget. Orkar inte gå in på det. Men jag tar ännu en Norrlands. Helt fint. 

Några människor slår sig ner och vi pratar om livet och om fotboll och de jobbar en smula med att få ihop min dialekt med staden jag säger att jag bor i och tillhör. Min A skickar bilder på yxor och jag vet inte allt. Vi skriver att vi saknar varandra. 

Ser mig omkring. Det är samma längtan och samma himmel överallt. Och vattnet som faller som regn är samma vatten som dinosaurierna drack. Och snus är snus om än i gyllene dosor och en Norrlands är en Norrlands.