Älskade krångliga ungar

En kväll ringde telefonen och jag gick och svarade. Jag hörde min fars röst i andra änden av linjen. Den var sprucken och tårfylld. "Vi är här inne på sjukhuset och..och vi har förlorat Andreas". Åh, mina tårar vällde fram, Annika kom springande, men det var ändå som det var. Sorgen var oåterkallelig och omedelbar Andreas hade kommit till vår familj tre år tidigare som en mycket speciell liten människa och innan ni säger att alla är speciella, att allt bara är variationer, så nej, sluta. Andreas krävde ALLT av kärlek och ansträngning av sina 22-23 åriga föräldrar och ett samhälle runt omkring. Och fast hans liv blev så kort så var det meningsfullt. Han lärde också oss så mycket. Särskilt min far skulle jag säga, en selfmade man som vi kan fördjupa oss i en annan gång, fick en ödmjukare inställning till det mesta genom Andreas försorg. För när vi möter de där människorna som aldrig kommer att producera något, men som vi ändå älskar, så händer något med oss. I en spjälsäng i det lilla rummet i lägenheten där vi bodde och där det förbannade jävla telefonsamtalet togs emot låg en två veckor gammal unge och sov. Vi hade gett henne det franska namnet Josephine, eftersom hon var gjord i Frankrike och Felicia som andranamn efter Aksel Sandemoses egensinniga romanfigur. Ja, Anders, 23, var mer än lovligt pretentiös. 

Hon lever och vi ska ta hand om henne tänkte jag, hon ska få ett bra liv. Vi gick långa rundor med barnvagnen. Hon fick präktig havregrynsgröt och jag sjöng för henne till eget komp. Vi tänkte vi gjorde allt rätt. Riktigt när hennes oro började vet jag inte. Det växte liksom fram, men i tonåren förstod vi att Josephine har det inte som alla och återigen, skippa pratet om variationer, allt är inte relativt. Min älskade dotter har tre om inte fyra diagnoser och hon kommer inte att göra ett vettigt handtag i sitt liv, som man säger. Hon har fullt upp med att leva. 

Det är inte vandring i ständigt solsken att vara förälder till barn med funktionsnedsättningar, men det är ett privilegium ändå. Såklart önskar jag att hon sluppit sina lidanden, men när det nu är så, så är jag glad att hon kom just till mig, precis som jag är glad att jag fick vara morbror till Andreas i en formativ period i mitt liv. 

På jobbet är det också alltid de där oslipade diamanterna till ungar som fångar mig allra mest. Inte bara för att de har så stora uppenbara behov, utan också för att det gör mig till en bättre människa, precis som min systerson och min dotter gjorde och gör det. 

Jag vet att fosterdiagnostik är på modet, det undersöks och analyseras vilka genetiska förutsättningar ett foster har. För mig får en kvinna självklart välja abort av vilket skäl hon vill, det är inget hon behöver redovisa. Men det är oändligt sorgligt om de barn som som behöver oss mest och som gör mest med oss väljs bort just därför. Jag vill nog inte leva i ett sånt samhälle. 

Andreas är ett minne, ett ganska levande sådant ändå. Jag minns när jag låg på sängen i ett rum på ovanvåningen i syrrans och hennes dåvarandes hus och läste Sylvia Plath (ja, jag var svår med stort S) och Andreas låg bredvid mig och andades tungt, liten och ämlig. Minns hur Josephine låg på min mage och sov och jag uppfylldes av en kärlek så svår att begripa. Och jag vet att de störiga, krångliga ungar som jag sliter med på dagarna är precis samma sak för sina närmaste. Älskade krångliga ungar. Ni gör mig kanske inte till en bra människa, men väldigt mycket bättre än jag skulle vara annars.