Nu kan du få mig så lätt

Ser Solsidan och nu har Alex sepererat och ska ut på banan igen och alla kommer med råd som går ut på att du ska förställa dig för tränga igenom bruset på heliga Tinder. Märkliga foton, kompisens avlagda kläder, smarta repliker och gud vet allt. Men mot slutet av dagen ska du ändå se dig själv i ögonen i spegeln, tänker jag. Vet att det är en skruvad TV-serie. Med den andra människan som hette likadant som de andra hade jag återkommande diskussioner om öppenhet och filter, både verkliga och symboliska. 

Vi gör mycket för kärlekens skull, eller snarare tvåsamhetens, för kärleken är ju alltid där i olika former. Hon som hette likadant hade samma bokstäver som jag, men aldrig att hon skulle säga det till en potentiell partner, det fick väl komma sen eller något. 

Jag argumenterade att det är väl lika bra att direkt sortera bort de som ändå aldrig kommer att älska dig som du är. Men hon såg det inte så. Hon levde här och nu med dyrt vin i fina glas till skaldjur och fisk på bättre ställen eller IPA på hipsterhak. Sanningen var i hennes värld relativ som i en ekvation av Einstein. För mig är den absolut. I am what I am. Kanske har jag fel.

För ett drygt år sedan promenerade jag genom Saltis och Solsidan och min gud, vad jag inte var avis på det bättre pikéfolket och deras mexitegelpalats och suvar. Kanske lite detta med att ha havet nära, då om jag ska vara ärlig. Det är fint. Tänkte på det där med att sälja sin själ för att vinna hela världen. Det har jag i alla fall inte gjort, tänker jag lite självgott. Men på riktigt har jag väl också varit i den gropen och grävt. Jag har följt partilinjer och dansat till tråkig musik och även sagt osanna saker som kunde göra mig till partner eller kandidat på valbar plats.

Men aldrig mer. Hellre en nobody och incel, hellre en pinsam föredetting och ohippt ex än en people pleaser. Men jag har en jävul i bakhuvudet, ett mörker och det har du med. Om du inte är vaksam kan hen titta fram, ta över dig och få dig att säga: nu kan du få mig så lätt.