Dylan på gott humör

"Han är på gott humör idag", sa jag till Sara. Jag och flickan från landet i norr, min egen Sara, satt i var sin skön dansk fåtölj och såg Dylan gå på i tid med något som liknande ett leende. Vi vet ju att det där kan variera, han kan stå med luvan uppdragen och sura, han kan lojt köra Knocking on heavens door med en sarkastisk kommentar och hans röst kan vara helt sprucken som för två år sedan i Malmö arena. Det kan bli hur som helst och vilken del av hans katalog som helst.
Igår var det den senaste produktionen Tempest som var huvudlinjen. Ett litet band, bara fem man starkt och en kväll som musikaliskt flörtade med jazz, blues och lite country. Det var bra, men det är.den rockige Dylan som tar störst plats i mina öron och min själ. Det är Desire och Infidels som äger mitt hjärta, flankerad av Blood on the tracks. Nu valde han annorlunda, som han alltid gör och det är gott så. Dylan kan ingen tämja eller styra. Kanske är Tempest ändå inte bra nog att äga en hel kväll. Men Zim gör som han vill och bryr sig inte om oss. Han går sin väg, jag går min.