En halv trappa ner ligger omklädningsrummet och sen är det en trappa upp till gympasalens trägolv och inlåsta bollar. Det rullar fram en arkivlåda av minnen redan vid anblicken. En doft av piss och känslan av kläder som kastats in i duschen. Den utsatthet dom så många barn känner och den rädsla som en gång var min. Vi snackar 35 år sedan. Tro mig, det har lagt sig. Det är inte längre och det. fick ett lyckligt slut. När jag funderar på varför det just blev jag och några till som blev utsatta så är svaret lätt: ensamhet. Svårigheter att förstå sociala koder och regler kanske man kan säga om man vill söka skulden hos barnet självt. Så kan det beskrivas. Det tog en stund innan jag fattade det och jag hittade med tiden mina sammanhang. Och jag fann mitt livs första stora kärlek. I vinet sanningen och sanningen var att jag egentligen var social och normal och inte alls blyg, hatad och ful. Jag glömmer aldrig känslan. Den var skönare än min sexdebut, bättre än mina betyg och starkare än någon av mina övertygelser. Men den sortens kärlek är mer svekfull än Judas iskararot och uppvaknandet brutalt och rått. Det var en lögn, men det går att leva i sanning. Det går att duga ändå, det går att leva utan skyddsnät. Det måste inte vara sjuttiotal för alltid. Det går att fälla ner backspeglarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar