Factory

Sossarna lät producera en text som handlade om att man förde en politik som gick ut på att unga ska gå upp i ottan och sen lyckligt jobba dagen i ända eller hur det nu stod. Den fick häftig kritik från de egna leden. Så kunde man ju inte skriva. Ungdomen skulle rygga inför tanken.  Men jag vet inte jag. Ryggraden i allt välfärdsbygge är just det, skulle jag säga; människor som går upp och går femtio steg till lagårn och mjölkar, eller sätter sig på sin kalla cykel och lyssnar på Håkan Hellström en stund innan de når fram till vårdcentralen där de tar sig an dagens första halsfluss.
Det finns inga genvägar, ytterst få kommer att kunna leva på att rappa, spela boll eller blogga om att de sitter på café med sina vänninor och pratar om infantila TV-serier. Och tur är kanske det. Sossarna var nåt på spåret i sin ratade och hatade text. Känslan av att göra nytta, få en slant för besväret och kanske en ljummen kopp kaffe i en sliten byscha är obeskrivligt skön. Att stämpla ut klockan fyra på fredagen och gå och lägga handpenningen på radhuset.
Oavsett om vi kallar våra visioner gröna, blå eller röda då kräver det att de flesta av oss stillsamt gör det vi måste för att få det vi vill.