Mitt barn är väldigt vänster. Det glädjer mig oerhört. Hen klistrar affischer och dricker kaffe på möten och drömmer om en bättre värld. Det finns en betydande skillnad mellan dem som drömmer om ett Sverige där vi med stålklädda kängor krossat allt främmande och svagt och dom, som i de flestas ögon naivt, drömmer om en värld av absolut jämlikhet. Jag kan alltså inte göra mig lustig över mitt barns ideologiska ståndpunkt, för den är hedervärd även om den skiljer sig från min i betydande avseenden. Det är inte samma extremism till höger och till vänster. Även om man kan bli de monster man bekämpar om man väljer våldsamma metoder så är det natt och dag mellan att bekämpa nazister och att vara nazist. De flesta långt till vänster önskar inte att Berlinmuren ska resas igen och dyrkar inte Stalin eller Mao, dom finns men är väldigt få. Det är för mig en smula diffust vad de önskar sig. Samtidigt finns det ändå en fyrkantighet och en tendens att slänga ut barn med badvatten som gör att jag inte tror att socialism i någon form är önskvärd. Taken är inte alltid så höga där till vänster heller, det har jag fått erfara. Ändå har min unge min välsignelse när hen slåss för en bättre värld. Som om hen skulle bry sig om just det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar