Min farmors stad och jobb

Jag slår på TV:n och det är något program om hälsa. Äldre personer skickar brev och mail och får snälla, lugnande pedagogiska svar. Det är långt till störiga freakshows där vi ska flina hånfullt åt fetton som inte tar hand om sig. Jag är på hotell och jag är i Ystad. Hela dagen har jag suttit och diskuterat miljöfrågor och tackat av min hitillsvarande ordförande. Varje gång jag är på hotell så tänker jag på min farmor, hotellstäderskan, arbetarkvinnan, i förtid död i cancer. Jag minns hennes äckliga commerce och hennes tidiga död. Ibland satt vi hennes kök på andra lång mittemot journalisthögskolan och vi snackade om allt möjligt och omöjligt under det halvår jag bodde där. Hon föddes här i Ystad och lurblåsaren fanns i hennes hjärta till hennes död, trots att hon bara var femton när hon for till Göteborg. Hon levde på att plocka skit efter andra och bädda sängar och putsa kranar på hotell. Hon slet ut sig, men det var till sist ändå cancern som tog henne. Om henne skrivs inga böcker och hålls inga minneskonsertr. Inte ett ord vare sig i TV eller Sydsvenskan. Och nu ligger hennes sonson på ett hotell i hennes födelsestad och är mer privilegierad än jag fattar. Jag hyllar hennes minne genom att jobba för en bra miljö och försöker att inte stöka till så mycket här på rummet. Det är futtit, men det minsta jag kan göra är ändå något.