Vägen till dylanland

Det var på den tiden jag var förvisad till en småstad och vantrivdes varenda dag och var utsedd till outsider och hackkyckling. Jag läste Ulf Lundells första roman och hörde om den där Dylan och ville höra hans musik på allvar och inte bara då och få i melodiradion. Min tjeckiska lågpriscykel i guldmetall tog mig till det lokala biblioteket, som var en oas, en fyr i der mellansvenska grådasket.
Jag frågade efter Mr tambourine man eller Blowing in the wind, men allt de hade var Blood on the tracks, så den lånade jag och behöll efter att lånetiden gått ut fyra veckor senare. Tiden stavades punk och döende progg, men jag såg ingen motsättning mellan de olika grenarna av samtidens radikala musik och tog till mig det mesta. Nyss hade pojkrummet fyllts av Sex Pistols enda riktiga skiva där basisten självklart hette Glen Matlock och inget annat. Att han snodde basgångarna från ABBA:s Rutger Gunnarsson låtsades man inte om. Typiskt nog för en mycket ung man var det Lily, Rosemary and the jack of hearts som föll i min smak på dylanskivan. Och Idiot wind. Men den gick från början till slut om och om igen. En sträv röst sjöng sanningar och påståenden och rösten förförde och förledde. Den förde mig bort från gruvhål och pittoreska röda trähus till Tanger och Hibbing och jag förblev där ute och är där än 35 år senare.