Usel löpare

Nästa lördag springer vi Lidingöloppet och denna lördag är det då dags att putsa formen. Sara drar iväg en mil och jag ska springa backe ute på Bulltofta. Backen jag tänkt mig är brant som fan och lång som en fjärdedel av Aborrbacken. Eller mindre, som ni vet har jag en tendens att överdriva saker. Så lunkar jag så småningom från starten och bort till backen. Det är segt och allt jag känner är överflödiga kilon och spända vader. Så.är jag framme vid backen och springer upp en gång. Hej och hå, det är skitjobbigt. Flåsar som en snuskgubbe och håller på att ramla på vägen ner. Pausar vid bergets (kullens) fot och gör sen om processen. Då kommer dom, boysen. Fyra man, 20-30, och med lättheten hos en hind löper de om mig och när jag väl stånkat mig upp är dom fanemig på väg upp igen på andra varvet. Jag pausar och kollar på dem. Kanske hockeyspelare, kanske nåt ännu tuffare. Jag blottar mina fördomar och tänker att, jaja, har man inget liv i övrigt kan man ju bli sådär snabb och stark. Men det där har jag ju ingen aning om. Kanske. pausar de från uppsatsskrivandet en stund och själv är jag verkligen ingen nobelpristagare i någon gren.
Jag är en usel löpare som tänker kassa tankar om andra. Fy på mig. Men sen tänker jag att det enda jag behöver jämföra med är mig själv i soffan eller sängen. Att jag hur som helst aldrig blir 20-30 igen, men kanske 80-90 och då bland annat för att jag motionerar regelbundet. Och nästa lördag är jag och Sara två i den mänskliga ström som kallas Lidingöloppet. Där är varken snabb eller långsam, där är vi en del i en rörelse.