Jo, ett svar. Ungar är olika.

Klyschan att ungar är olika har stämplats på dokument efter dokument och upprepats i politiska tal och slagord. Ändå är det så jävla svårt i praktiken och allra svårast är det när det gäller barn som faller utanför normen. Ni vet vi som inte bara kunde skärpa oss eller ta oss samman och allt  vad vi fick höra. Jag tillbringade en god del av mitt första skolår i korridoren. Jag satt inte snällt och skrev A i långa rader som mina duktiga klasskamrater. Jag skrev ord och meningar istället. Hemska jag. Sen snackade jag. Usch då. Man kunde ha låtit mig sitta och skriva efter eget huvud. Kanske hade det blivit så idag, men det kan man inte vara säker på. Barn med eller utan diagnoser utmanar oss vuxna. Eftersom äpplena inte faller långt från päronen, så har jag sett hur veligt och famlande det kan vara än i dessa dagar. Och ibland är inte vi föräldrar helt medvetna och krävande. Kanske har vi svårt att smälta att våra gener faktiskt förts över till avkommorna, kanske fattar vi inte ens vilka gener vi har. Så då är vi utämnade till dem som har våra älsklingar på dagarna. Vi litar på dem.
De måste ha koll. Och några barn mår bäst av att inkluderas, medan andra har det bäst i mindre grupper. Det är inte kärnfysik. Varje barn måste utmanas där.det befinner sig, det får varken vara för enkelt eller för svårt.
När jag ser hur debatten böljar fram och tillbaka blir jag bara trött. Det finns inte ett svar. Jo, ett. Ungar är olika.