Min son gillar Ken Ring

Nej, jag såg inte Kens avsnitt av Så mycket bättre. Sara och jag var på konsert, det var absolut ingen bojkott, för jag är ingen bojkottande människa.
Min son kollade, han älskar Kens musik och när jag kom hem från konserten var cyberspace fylld av hyllningar. Jag kan förstå att min son gillar Ken, sonen bor på Lindängen och världen har inte alltid mött honom med ett välkomnande leende. Hos Ken hittar han saker att identifiera sig med. Inte för att sonen någonsin pratat om att våldta Madeleine eller skrivit rasistiska texter, men för att de båda är lika långt från hipsterland i sin identitet. Trots att sonen jobbar i förskolan och så sent som igår kallade sig feminist.
Däremot begriper jag inte de som vet bättre och ändå schasar bort kritiken mot Kens sexism och antisemitism. Det är något nedlåtande och korkat i att förvänta sig mindre av den som haft en taskig barndom. Man är inte sanningssägare för att man gottar sig i självömkan och skyller på andra. Det är inte sant att "USA är styrt av några judar". Hade Lars Berghagen i offentligheten kallat, tja, Christer Björkman för "jävla jude" så hade han för sista gången uppträtt i TV4.
Förståelse är inte samma sak som att acceptera något så som det är. Det är inte genom klappar på huvudet och bortförklaringar vi skapar ett samhälle för alla. Jag är inte engagerad i kampen för kvinnors rätt att bära slöja för att slöjbärande kvinnor är bättre än andra och mitt tal på torget mot afrofobi handlade inte om annat än att vi alla är lika med samma förtjänster och fel. Ingen rasism eller sexism är ursäktad.
Ingen växer för att jag tycker synd om hen. Alla växer av att få veta sina möjligheter och genom att få använda dem. Det är hela poängen med att kämpa mot strukturer. Jag pratar med min son om Ken och om rasism och homofobi. Jag kräver att.mitt vuxna barn ska förhålla sig till sakerna. Ingen är ursäktad. Inte Ken, inte sonen. Inte ens jag.