Två killar sköts ihjäl vid Väderilsgatan. Bombom så släcktes två liv. Nu igen och det finns goda skäl att tro att inte heller det här mordet klaras upp. Jag läser på nätet och känner igen platserna som det skrivs om, för även jag är fd biskopsbo, även om jag kom levande därifrån, medan jag fortfarande var ett litet barn. Jag som så många andra, som de flesta. Där har du det tragiska och det överjävliga, det som föder kassa tillhörigheter och ideal. Alla som kan drar och alla vet det. De som blir kvar får vara något annat. Man målar väggbilder av terrorister och man härmar gangstas man sett på film eller hört rappas om. Man blir lätt den man förväntas bli. Vi flyttade. Det var ett självklart val. Av individer kan man inte förvänta annat än att de skyddar sig själva och drar till en säkrare plats. Som människa och politiker kan jag begära att system ändras och byggs om så att det är hoppets färg som lyser klar mellan bergknallar, skogsdungar och stora hus i min barndoms stadsdel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar