Jag är inte Jason

Sitter i köket och pratar med min dotter. Vare sig hon eller jag är Jason. Hon bor i Husby och jag bor på Möllan. Hon är pank som en kyrkråtta, men jag säger att hon har kulturellt kapital, trots att hon aldrig avslutat någon utbildning eller så. Man kunde ju önska att kulturellt kapital var något man kunde köpa mat och betala hyran för, men det är det inte. Dottern får vackert stå med mössan i hand och be om att få behövas. Klass slår etnicitet med hästlängder och även kön är betydelsefullt. När dottern kommer upp ur T-banan i Husby vid tiotiden på kvällen och killgängen bara står där är det hon som är uttittad och riskerar att möta glåpord från dem som i våras hyllades i de radikala salongerna. Tillvaron är mer komplex än man önskar och tror.
Det rör mig inte i ryggen att halva kändissverige snyftar om att dom är en framgångsrik artist från Lund. Det förändrar ingenting. Ingen nasse slutar kasta sten i Kärrtorp, hälften av Malmös judar vågar fortfarande inte gå på stan i kippa eller med davidsstjärna runt halsen och min dotter har fortfarande ingen egen plats i världen. Meningslösa statements och kramar i medelklassen ger inte tjejerna i Rinkeby en plats på fiket på torget. De enda förändringar som är värda något växer i möten och närvaro i världen. Det är mödosamt att förändra och förenklingar och egopics gör snarare skada än nytta.