Föräldraskapets blytyngd.

Det är en varm söndag i Malmö. Jag pluggar in Godmorgon världen i lurarna och går till ICA. En bättre frukost står på menyn, en sån som man står sig på fram till mitt på eftermiddagen. Min alkoholiserade granne sitter på en bänk ungefär där Södra skolgatan möter Bergsgatan och Smedjegatan. Han är trött och orakad och orkar inte ens vigga folk på enkronor. Vi hälsar. Han känner knappt igen mig. Troligen har morgonens första folköl redan runnit ner i hans hals och dämpat det värsta för en stund.
Jag ska bjuda mina yngsta på frukost grande, det är delvis en akt av dåligt samvete, för klockan två tar jag tåget. bort. Att vara barn och förälder i en skilsmässofamilj är inte alltid det glättiga varannanvecka happyhappy som man kunde önska.
Men än sover dom och drömmer, min nästyngstes vackra bruna ögon vilar bakom trygga ögonlock. Annat var det igår när jag föll ihop på gångvägen mellan Emporia och stan, då lyste dom av ren och skär ångest. Vi fostrar dom inte bara till självständighet, vi lär dom att älska oss och gör dom rädda att mista oss. Det är ett ansvar jag knappt kaan överblicka.
Jag föll ihop, mitt under ett samtal om antirasism och graffitti och min femtonåring fann sig och sprang efter vatten, för jag hade som vanlig slarvat med mat och dryck och det får jag inte.
Min hälsa är mycket god, men tränar man som jag får man äta och dricka därefter.
Föräldraansvaret går djupare och vidare än något annat åtagande och att inte alla förmår är något annat. Fråga Obama, han kan trycka på knappen i morgon, men döttrarna är några han lätt skulle avgå för om det krävdes. Föräldraskapet är blytungt och kräver att vi skärper oss och tar hand om oss. Vi föräldrar har små hjärtan i vår hand och kan aldrig svära oss fria igen. Som om vi någonsin ville.