Man blir som man umgås.

En gång mötte jag en kvinna som gillade operetter. Hon tog mig på Kiss me Kate med Sven-Bertil Taube i huvudrollen. Vi satt och sänkte medelåldern kraftigt i Malmös stora fina musikteater.
Det var inget jag berättade för folk i min dåvarande krets av coola bekanta och vänstermöllaniter. Till råga på allt somnade jag under föreställningen. Hoppas bara att jag inte snarkade alltför högt. Dittills hade jag aldrig träffat någon som gillade operetter och nu 2013 känner jag inte en enda människa som röstar på SD. Inte vad jag vet i alla fall. Jag känner knappt någon som gillar Tomas Ledin och inte en enda som gillar dansbandsmusik.
Man blir som man umgås och man är begränsad. Det är ganska bra om man inser det. Alla människor som man möter påverkar en och det är klokt att bredda sina vyer. Problemet är att.man kanske inte fattar sin begränsning. Även om kommunalrådet vet att några lever på en fjärdedel av hans lön, även om boende i Sjöbo vet att invandrare inte alltid lever på bidrag så behöver man se det med egna ögon. Vi behöver blanda oss och skaffa oss erfarenheter. Och i politiken behöver vi byta ut folk då och då. Särskilt gäller det heltidspolitiker, vi som går upp och stämplar in i verkligheten varje morgon lär märka hur det ser ut för de svagaste. Men ingen är helt fri från tunnelseende. Ytterst få som har starka åsikter om politiker har någonsin testat ett politiskt uppdrag, ytterst få av dem som har tusen åsikter om Rosengård har någonsin satt sin fot där. Jag tror på möten, ruljans och utbyte. På rotation och frisk luft. För man blir som man umgås.