Hej, jag är den vite medelålders mannen

Hej, jag heter Anders. Jag tillhör i många stycken de privilegierade. Jag är född i majoritetsbefolkningen i ett rikt land. Jag har både jobb och bostad.
Men jag är fan inte nöjd ändå. Man blir liksom inte det. Man tycker inte att livet är så hunky dory när ens ungar mår skit och när man själv har vaknat på parkbänkar och man har strulat till det för sig mer än en gång. Dessutom tycker man kanske att man skött sina ungar och har tagit ut halva föräldraledigheten, så varför ska man betraktas som förtryckare och överhet av folk som själva fötts med silversked i munnen?
Det är ju det här med individ och struktur. Det är inte enkelt. Det privata är politiskt, men man ska inte ta det personligt. Ändå gör man det. Den som vill förklara för mig eller Marcus Birro får ha tålamod och pedagogisk förmåga. Ska jag känna skuld? Nä. Ska jag ta ansvar?  Ja.
Marcus är rädd för avarter av feminism, vad det nu kan vara. För mig är feminism den radikala insikten att kvinnor är människor. Svårare är det inte i teorin. I praktiken är det helt sjukt svårt även för en präkto som jag. Tro mig.