Politiker, lika ljumma som september

Vi går på de grönnes valvaka i en rustik lokal som tillhör Norges miljövärnsförbund. Bergens gröna är med några undantag unga och man känner valvakespänningen och suget i att tillhöra en växande rörelse. Vi är välkomna och bjuds på Coca cola, av alla drycker. Så kommer Rasmus Hansson in på stortinget som förste gröne ledamoten någonsin och jublet stiger i den varma lokalen. Utanför fönstret ligger Byfjorden och utanför för den havet där den förbannade oljan pumpas upp.
Jag kollar på storbilds-TV:n och ser de olika partiernas representanter passera revy. På gott och ont är Norges politiker en brokig skara och inte alltid så tjusiga. Man behöver inte vara någon putsad Kennedy för att platsa i norsk politik.
I Sverige är politiken och politikerna lika ljumma som september. Det är inte så kreativt. Man blir halshuggen om man säger nåt som kan misstolkas och om man ser ut som exempelvis den ledande senterpolitikern som gled förbi på skärmen, liten och rundlagd, blir man möjligen vald till förste kaffekokare. Vi väljer hellre snyggon dom i det längsta mörkar sina innersta åsikter.
Visst är september fint. Men jag föredrar värme och kyla framför lagom.