Infidels (fräls oss från de renläriga)

Vet inte om jag köpte den precis när den kom ut, men troligen inte så långt efter, i alla fall. Dylans Infidels. Detta var i en annan tid, men en som är väldigt lik vår egen, så det kan vara värt att reflektera över. Hösten 1983, vill jag minnas att det var och han följde upp den med en turné och vi såg honom i Parken i Köpenhamn sommaren efter, glada av Tuborg och annat danskt godis. Det var den allra bästa spelningen jag hört med honom.
På omslaget till skivan sitter Zim själv och håller en bit israelisk jord i handen med Tempelbergets helgedomar i bakgrunden. Det är min själ ett statement som heter duga och plattan svingar vilt och politiskt, men också reflekterande och funderande. Den gode Dylan var visst på väg bort från sin nyfrälsta kristendom och hem till sina rötter igen. Infidels, avfälling, vantrogen på alla håll och kanter. Kanske är det därför jag gillar den så mycket. Jag försvann själv ungefär vid samma tid från en annan sorts renlärighet och har precis som Dylan försökt att stanna utanför dogmernas land. Det finns ingen lära som är den rätta och ingen ska vara förbjuden att öppna käften om någonting, det är min bestämda åsikt. Min uppfattning om gud eller om världen är ingen akademisk tuppfäktning och det finns inga böcker jag måste läsa eller några ledare som alltid har rätt. Fräls oss från de renläriga, ty de gör oss bara skada.