Så jävla trött på antisemitismen

Igen och igen och igen. Nu under sommaren har vi fått lära oss att Israel är bestialiska mördare som siktar på småbarn istället för att ta emot den utsträckta olivkvisten från sina fredliga grannar. Nära nog samtliga politiker som öppnat käften eller författat poster eller tweets i ämnet har haft samma enkla agenda. Israel lever under förbannelsen att de lyckas skydda sin befolkning och vinna de krig man hamnar i. Lärdomen världens judar gjorde efter förintelsen sitter i. Och Israel tar hellre ett steg för mycket än ett för lite.
Om det må vi diskutera och somligt får fördömas. Jag önskar Israel en annan regering, kan jag säga, men det är i grunden Israel och dess grannar som måste hitta vägar att sluta fred, möjligen med amerikansk hjälp. Europa bör vara ödmjukt och inte predika för den judiska staten hur den ska bete sig. Vi stänger dörrar för flyktingar från Afrika och Mellanöstern och aktivt och passivt såg vi judar, romer och handikappade förintas. Det är vår oförmåga att avskaffa antisemitismen som gör att Israel måste finnas och grannarnas antisemitism som gör att man måste vara stark. Det legitimerar inte vad som helst, såklart, om nu någon trodde det.
Det vi européer kunde bry oss mer om är att den totala fixeringen vid Mellanöstern och demoniseringen av Israel denna sommar, som så ofta förr, slår över på judar i Malmö och andra delar av Europa. Den fina gamla antisemitismen som lär oss att judar är listiga och brutala och ständigt konspirerar och styr banker och media, behöver inte mycket hjälp på traven för att bubbla upp. Budskapet är: den judiska staten är alltid värst. Kan judar pekas ut som förövare så går det inte många minuter innan så sker. Om de 180 000 döda i Syrien twittras det inte så mycket. En av de senaste årens riktiga bestsellers är en bok där brutala judar rövar bort ett oskyldigt arabiskt barn.
Det räcker med lite skrik om att Israel är mördare och att sionismen ska krossas för att tanden ska bli blodig. Om stadens ledande opinionsbildare istället för att gå i samma tåg som Hamas svenska fanclub hade demonstrerat för fred med israeliska, palestinska och kanske även syriska och irakiska flaggor vajande i den sköna malmösommaren hade troligen ingen flaska träffat Malmös ende rabbin i huvudet. Nu kommer det skarpa ord om att alla givetvis fördömer antisemitismen. Men det är så dags. Om kippor och hijaber synts i samma manifestation, så hade färre rutor på synagogan krossats, det är min bestämda tro.
Jag är så jävla trött på antisemitismen och så trött på beskäftiga tyckare som har både den ena och andra åsikten om länder långt härfrån utan att ens kunna ABC i ämnet. Eller för den delen sin egen europeiska historia.