På Översten har liksom tiden stått still. Det är det Malmö jag flyttade till, spännande som gulnade klipp ur tidningen Arbetet och brunbetsat och allra högst upp i det gamla Malmös allra högsta hus. Här har jag inte varit sen jag var ett litet barn och det är samma utsikt nu som då, även om spårvagnarna slutat rulla på Regementsgatan nedanför och Torson ersatt kockumskranen. Samma himmel över Malmö, dock utan änglar som flyger runt, eftersom det inte finns någrs änglar. Och vi äter gås under sjuttiotalsgardiner. Sara får komma in i den skånska värmen under charmig och smått fumlig servering. Vi skippar svartsoppan, för någonstans går gränsen och äpplekakan är inte traditionell, men annars saknar vi inget. Det finns en malmöitisk och skånsk kultur med gäss och stolta hus från sextiotalet. Allt är inte falafel, även om ingen svensk stad förnyat sig som vår. Det är inte hipsters som söker sig hit en lördagskväll. Här är det arbetarklass som klätt upp sig och rätter lika otrendiga som oss som gått hit. Vi sitter avslappnade och äter vår skånska fågel med alla tillbehör och blir ett med kulturen och traditionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar