Folkets park, från röd till grön.

Mitt i vår hood ligger parken, som en Törnrosa på väg att vakna av prinsessans kyss. Det är vår park, det är er park och allas park, eftersom hela Möllan liksom är ett vardagsrum och en stor fritidsgård för folk i alla åldrar från nära och fjärran.
För några år sen var det mycket som andades före detta med parken. Statyer i sten av döda sossar och Far i hatten som låg där lite fattigt som kiosken i ett koloniområde och det sunkiga tivolit med avlagda karuseller från Kiviks marknad. Den var lika död som malmöandan, om man säger så, trots de många besökarna.
Nu ändrar vi på det där och självklart tycker oppositionen att vi hellre skulle bygga nåt fint i västra hamnen.
Parken har redan för länge sen fått en kombinerad plaskdamm och skridskobana och lekplatsen är fin för småpluttarna.
Det som nu behövs är något för de större barnen, för de finns de också, vi är några som biter oss fast i området även när ungarna vuxit ur blöjstadiet. Alla på Möllan är inte heller hipsters i nyrenoverade ombildningar eller småländska unga revolutionärer. Fler än man tror har det knapert här i området och alla har inte råd att resa till Disney World eller Liseberg, hur otroligt det än kanske låter för den moderata gruppen i tekniska nämnden. Det är god grön politik att satsa på parken och på interaktivitet och på vanligt folk i vanliga hus. Därför sticker det i högerns ögon. Därför är det bra.