"De tända ljuuusen.."

Lucia är den allra heligaste dagen i förskoleföräldrarnas värld. Så genuint hednisk, men som så mycket annat oblygt stulen av de kristna som kopplade ihop den med det där italienska helgonet. Om det vet ungarna inget. De religiösa bitarna undviker vi nogsamt. Det handlar mer om att klä upp och ut sig och inför tårögda föräldrar ömsom sjunga och ömsom fippla med ljus och strutar. Det är inte riktigt lätt att fatta poängen, om man säger så. Men traditioner är ju så viktiga och ska enligt läroplanen omhuldas och skickas vidare till nya generationer.
Så det gör vi lydigt. Vid något tillfälle, på en förskola där jag arbetade, inföll Lucia på en söndag, varvid jag föreslog att vi skulle ställa in firandet detta år.
Det uppror som då spred sig bland föräldrarna överglänser det mesta jag sett i den vägen. Inga giftiga skolgårdar i världen kan väcka såna reaktioner. Lucias ställning är ohotad bland de minsta, oavsett vad ni läst. En och annan med osvensk bakgrund kanske skakar lite på huvudet i smyg, men värre än så är det inte. Ibland går det rykten om att den elaka pk-sjuklövern förbjudit pepparkaksgubbar i tågen och det senaste roliga är att judarna (just det - bestämd form pluralis) skulle protesterat mot stjärngossarnas stjärnor, trots att de är femuddiga. Men bägge sorterna av pojkroller lever och frodas, kan jag bekräfta, även om de röda tomtarna är i absolut majoritet.
Ja, även i år falsksjöngs det supergulligt om "De tända ljuuusen" och stallegrenen vattnade sina fåglar som alla andra år. Också denna stormiga dag steg doften av saffran och kaffe som om tiden stått still i alexanderblåsten.