My back pages (ja, jag hade fel om EU)

Vi vet inte hur många vi blir till middag, så det får bli en rejäl järngryta full med chili con carne. Med svenskt kött. Kanske är det känslopladder, men det känns bättre så och känslor ska inte underskattas.
När vi så står och lagar Chili con carne så skruvar jag in nån dansk kanal på radion. Det sprakar lite, men musiken är den jag vill höra just då. Oldies, liksom. Så kommer My back pages i en soft, nästan provokativt slickad version. Långt från Dylans raspiga bikt. Han var ju ändå rätt ung när han kom till insikt om hur snusförnuftig och tvärsäker han varit vid tjugo, lite som bossen i Glory days, om ni minns den, men Dylan var raspig redan i sin ungdom, så det ska man inte låta sig luras av. Jag står där och rör i min närproducerade färs och tänker på mina egna back pages. Mycken tvärsäkerhet har även lämnat min hjärna och på några punkter har jag tvärvänt. Men det har nästan alltid handlat om viljan att passa in, om jag tänker efter. Så jag var lika anti-Israel som alla andra och lika anti-EU. Och för säkerhets skull läste jag inte på om sådant som.kunde hota min förutfattade mening. Så jag propagerade och röstade för ett bastant nej. Men med den kunskap jag har nu och med det jag anade redan då, så hade jag fel. EU är för mig något i grunden bra, oavsett korkade beslut i den ena eller andra frågan. Så när omröstningen om Euron kom så röstade jag ja. Jag fick ta tystnader och all raljans som följde. Jag fick ta ensamheten och nederlaget. Det kostar att vara sann mot sig själv. Det är inte heller karriärbefrämjande i det (svenska) gröna partiet. Men i mitt egen hjärta växer jag av att våga säga att jag hade fel: att jag var så mycket äldre då, så klokare och säkrare. Men mest av allt ville jag passa in och höra till. Nu tror jag snarare att det gäller att först vara tydlig med vad man tycker och därefter komma överens och hitta gemensamma linjer. Och våga utmana sig själv genom att lyssna på dem som man från början tycker har helt fel.