Pojkdrömmar och hemsökelser i Monaco

I natt kommer vi att hemsökas av en död Grace Kelly som reser sig ur graven där i katedralen och jagar oss genom parkeringshuset under marknaden där vi gick vilse bland avgaser och övertäckta jaguarer. Vad vi gjorde där i p-huset kan man fråga sig, men sanningen var väl att jag ännu en gång sökte en genväg i livet. Grace Kelly låg begravd under en stor sten i kyrkan. Gracia Patricia stod det ingraverat. Det skulle väl låta lite finare, tänker jag. 26 år gammal gifte hon sig med fursten och flyttade in i palatset vid torget. Det sägs att hon sen ägnade sig åt att arrangera blomsterkonstverk. Låter som ett härligt liv för en oscarsvinnare.
Obviously körde hon bil alldeles för fort också, eftersom hon dog på det viset.
Om det nu inte var dottern, den fd popstjärnan Stephanie som körde, det blev väl inte helt klarlagt.
Men det var såklart Caroline som var mina drömmars prinsessa när jag bara var en liten pojke. Hon kunde gott få bli min första, tänkte jag helt realistiskt och generöst. Det skånska (sorgligt bortglömda) rockbandet Kommissarie Roy gjorde också en låt om den saken. Men ingen av oss trängtande tonårspojkar från kalla nord fick ens se henne på håll, hon gifte sig med ett par tre andra i tur och ordning, män med pengar och stil. Lika bra det, skulle jag tro. Ja, Monaco är spooky och fabulöst, som att gå omkring i en operett, inte riktigt på riktigt, liksom. Ett kungarike litet som Möllevången eller så och havet där nere och bergen där uppe och höga hus däremellan. Exklusiva butiker och not så exklusiva kasinon som ser ut som spelhuset på Liseberg invändigt. Och så funderar man på var Björn Borgs föräldrar hade sin sportaffär.
Det är roligt att komma dit, men man andas verkligen ut när man åker därifrån.  I morgon kör vi San Remo. Spaghetti och den glada bagaren. Det blir fint det.