Jävla Ester (in the name of love)

Ester Nilsson håller mig sällskap genom Lena Anderssons strama språk. Ja, jag har också fallit i fällan och läser den där boken som alla eller "alla" talar om. Och precis som alla andra blir jag ilsk på all skit hon tar in the name of love. Eller vad då love, fanskapet vill ju inte ha henne. Troligen är det igenkännandet som irriterar. Ja, många av oss har suktat efter hen den där som i grund och botten inte ville ha oss, vilket vi såklart visste, även om man tog alla chanser och såg alla tecken i skyn, av vilka de flesta bara satt i det egna huvudet. Ja, fan, det är så genant och pinsamt att jag gömmer mig i "man" och "vi" istället för att rakt ut säga JAG. Men ni kan andas ut, jag kommer aldrig att skriva någon självbiografiskt epos med spekulerande i vem den (de-) där eländiga männskan (-orna) är eller var. Så spännande är man (jag) inte.
Men jag kommer att läsa ut Lena Anderssons bok även om den är plågsam. Troligen är det ändå årets bästa läsning.