Tre millimeter hår (ställ in extravalet)

I köket med hippiemuggen framför mig. Numera är hippie ingenting eller något man minns i korsningen mellan gatorna Haight och Ashbury i San Francisco, där vi var i våras. Det låg en glassbar på ena sidan gatan och en second hand store på den andra. Vi turister fotograferade gatuskyltarna. I sonens vänsterpolitiska kretsar är det ett skällsord, precis som det kunde vara ur min fars mun, när han ville kommentera människor och samhällsutvecklingen och det ville han ofta. Jag hade inget emot att kallas hippie. Hellre det än mycket annat.
Men hippie blev jag aldrig fullt ut, inte punkare heller, eller trofast vänster, mitt liv är lite för spretigt och sökande för det. Det finns alltid om och men och aber att ta hänsyn till och det vaccinerar mig mot sekter och subkulturer. Och jag klippte mig. Nu är mitt hår tre millimeter kort, kortare än någonsin. Jag kompromissar mig fram i livet och tar intryck av både det ena och andra. Kort hår är praktiskt och snyggt, ett frisyrernas funkis. Man slipper kostnader för balsam och inpackningar. Med åren har jag blivit allt svagare för kompromisser. Livet är sällan alldeles svart eller vitt. En kompromiss i landet Sverige som jag skulle vilja se, är den som ställer in extravalet. Det fungerar inte i längden att utlysa val för att väljarna röstade fel, vi måste hantera den situation vi har. Boten mot politikerförakt är att leverera även i kristider.  Kompromissa med allt utom mänskliga rättigheter, med alla utom rasisterna.
Att borgarna fick årets budget och vi rödgröna behåller regeringsmakten är kanske en deal som kan funka. Sen till nästa år så bygger vi en stabilare bro, om metaforen kan godkännas.
I min hippiemugg kallnar kaffet och nere på gatan är det påtagligt mycket mindre trafik än en normal tisdag. I ett av rummen sover tonårspojkar och jag äter min gröt i stilla ro. Den stora världen och den lilla. Och kompromisserna däremellan.