Feminism och avgrund.

I feministiskt perspektiv läser jag en artikel som en snubbe skriver djupt ur sin avgrund. Eftersom han är en sån där som tror att strukturer är allt och individer inget, så önskar han mer eller mindre livet ur sig. Han önskar att vi män inte fanns, liksom, eftersom vi män per automatik är svin och förtryckare. Man kan riktigt se mellan raderna hur han lider. Frågar ni mig är det ren rubbish. Verkligen. Ännu en bleeding medelklassradikal som kollar sin navel istället för att förändra världen. Men kanske är det bara jag som missar poängen. Det skulle inte vara första gången i så fall. Jag är ju bara en simpel barnpassare som inte läst ett ynka poäng genusvetenskap. En annan näraliggande sak som gnagt mig en smula är att  kommunalrådet Martina Skrak inför sittande fullmäktige delade ut Malmö stads jämställdhetspris till en partivän.
Utan blygsel. I tacktalet kopplade partivännen feminismen till kampen mot högern så där lite allmänt. Jag satt och skruvade på mig där nere i min stol.
Feminismen är en brokig rörelse, men det börjar på sina håll likna sjuttiotalets sektvänster med krav på renlärighet och påföljande utrensningar. Och brist på självkritik och humor. Jävlar anamma vad spö man kan få om man inte är uppdaterade i de senaste begreppen. Frågan är väl om vi gröna inte ska fundera på om den alltmer inavlade och självspeglande akademiska yttersta vänstern verkligen är allierade i kampen för ett jämlikt och jämställt samhälle eller om vi ska söka bredare och stabilare samarbeten.