Jag har 99 problem, men erkännandet är inte ett

Frågan om hur freden mellan Israel och hennes grannar ska se ut är lika mycket allas ärende som skolan och vargfrågan. Alla där ute i stugorna vet lösningen. Att det handlar om en liten västorienterad judisk stat i en muslimskt dominerat område ger frågan en laddning som går långt utöver det saken i grunden gäller: om sionismens idé om ett judisk stat i en del det historiska hemlandet är rimlig. Jag håller på åsikten att det är rimligt. Man kunde ju tycka att saken dessutom var utagerad sedan många år, Israel finns och kommer inte att låta sig besegras.
När regeringen igår erkände Palestina, så menar man att det redan självständiga Gaza och den ännu ockuperade Västbanken skulle kunna utgöra en stat eftersom det finns en början till statsapparat. Det är inte orimligt. Det är ungefär samma sak som delningsplanen 1947 och man kan väl säga att erkännandet kom redan då. Och vad ni än hört så är den redan så att 90 procent av invånarna på Västbanken lever i självstyrande områden och oavsett vad ni läst i Aftonbladet så utgör bosättningarna bara några få procent av ytan.
Sverige har höga tankar om sin betydelse i världen. Det är fint. Men så viktiga är vi inte. Freden i Mellanöstern kan vi inte fixa. Själv är jag glad att det statsministern och utrikesministern sa inte var det  sedvanliga okunniga tiraderna mot Israel, utan anmärkningsvärt balanserat. Jag gillar min regering. Jag har 99 problem, men erkännandet av Palestina är inte ett.