Veckans i-landsproblem

På eftermiddagen tar vi oss ut till flygplatsen i Nice för att ta flyget hem. Det visar sig vara lättare sagt en gjort. Planet är mer än en timme försenad, eftersom det snöar i Frankfurt. Svårt att fatta på den ljumma sköna Rivieran, men så är det. Vi får vänta och vänta, men till sist hälsar en flygvärdinna i skjorta och slips Guten Abend och vi far iväg från värme och grodlår. Och när vi  kommer fram till den tyska pengametropolen, så har anslutande flyg gått. Hela flygplatsen vibrerar av adrenalinet från lidande nyårsresenärers förseningsvånda. Så kan det gå. För oss och alla andra försenade och strandsatta är det katastrof och fastän Lufthansa jobbar och sliter och får fram nya bokningar, hotellrum och till och med matvouchers, så klagar och muttrar folk. Vi bussas långt bort på Autobahn, men somnar mätta i en säng, innan vi få gå upp halv fem för att hinna med transfern.
Det är veckans i-landsproblem, tänker jag i bussen, där den rullar flankerad av snötäckta tannenbaums och skammens rodnad hettar mina kinder som redan ändrat färg efter den soliga veckan vid Medelhavet. Vi har råd att låtsaslida för småsaker. Det är väl på sätt och vis en ynnest. Men som Spike säger till Anna i Notting Hill: soon he's gonna compare it to the starvation in Sudan. Det skadar inte att vara lite nöjd och uthållig ibland. De flesta hos oss har det för det mesta ganska bra. Sverige är inte ett extremt rastiskt land, det är inte extrema klassklyftor att inte alla studenter har råd att kröka och gå på dans varje helg (vilket jag på allvar läst).
Talet om svenskar som tigger i Melbourne är också ett bottennapp, för ingen svensk behöver tigga någonstans . Och innan någon säger att jag blundar för det strukturella förtrycket eller Matilda Renkvist ännu en gång uttrycker att jag borde deporteras, så skjuter jag en en brasklapp. Sure. Det finns elände i vårt land, mögliga hus i miljonprogrammet , rasismen riskerar såklart att växa igen om vi inte gör motstånd och klimathotet hänger som en fallbila i ett tunt snöre över våra huvuden. Desto viktigare då att gnälla över rätt saker.