Dessa förfärliga föräldrar

Bloggen är inte vad den har varit, vare sig min eller andras. Nu är det kvickare medier som gäller. En bild säger mer än tusen ord och 140 tecken är allt du har för att fånga din publik. Ändå envisas jag med att utgjuta mig här ibland. Jag vet att ni läsare finns där. Men jag skyddar mig mer än förr och ser upp med att lämna ut andra. Några ämnen som förr kunde vara självklara att ta upp har jag lovat mig själv att undvika. Nu sitter jag här i alla soffors moder och hör kaninen böka i sin bur och bilar ploga sig fram genom vattenpölarna nere på gatan. Några få står och huttrar i regnkläder vid hållplatsen. Här kommer ingen att köra upp med med bilen på de väntande och döda ett spädbarn bara för att hon är född av föräldrar med en viss tro eller tillhörighet. Inte självklart i mitt älskade Jerusalem. Vi har saker att vara glada för. Vi har ett fungerande samhälle.
Min dotter har varit svårt sjuk, men är på väg att repa sig ännu en gång. Jag är tacksam för den svenska vården som oftast fungerar väldigt bra. Min äldste son har jobb och kärlek och mår riktigt bra. De två andra gör sina läxor lite sådär, men skulle helst vilja göra revolution istället. Jag hör titt som tätt hur ropen skalla om föräldraansvar. Om våra barn får det knepigt får vi lite skylla oss själva. Kanske har vi alltför kassa gener, men framför allt ska vi sätta gränser och vara konsekventa, som det heter. Är barnen mindre är problemet långa dagar i förskolan och är de större så är det frukt, matsäckar och läxor. Själv tror jag att det nyttar föga med att lägga skuld på föräldrar. Vi tar det på oss ändå. Om insikten att världen byggs tillsammans och att det aldrig i mänsklighetens historia varit en eller två vuxna som ensamma fostrat barn kunde landa lite lugnt, så vore mycket vunnet. Ingen är fullkomlig. Särskilt inte jag.