Solen skiner i stan där jag bott

Po Tidholm dissade med eftertryck den personliga berättelsen i sitt sommar i P1. Det var såklart en välkommen motröst i en tid då inget är så rätt som just de egna upplevelserna och känslorna. Han krånglade till det, men budskapet var att engagemanget måste gå utanför ens egen story. Narrativ, var visst ordet han använde. Jag fick i smyg googla, för det var ett ord jag aldrig hört innan.
Likafullt är den egna historien och ryggsäcken ständigt med mig vart jag går. Det är därför jag och andra kan gläfsa som hundar innan vi enas om tvåstatslösningen, som vi ju gör varje gång . Vi kommer från olika håll, men möts i mitten. Varför jag känner en tillhörighet med ett litet folk som i huvudsak bor långt borta kan man fråga sig, men så är det. Det har nog sina förklaringar. Men oavsett vad jag känner, drömmer och fantiserar om så har jag mina hemvister i Malmö och Göteborg. Och så är det då den där tredje stan jag bodde i. När vi kommer dit så parkerar vi skuggan av simhallen, vid högstadieskolan där jag gick. Rökrutan är borta, det är till- och ombyggt, men jag skulle utan att blinka kunna peka ut platsen där snöhögen låg där ett gäng försökte begrava mig eller dasset där jag stängdes in av några kamrater, medan vuxenvärlden drack kaffe och pratade om sitt. Så kunde det se ut i den sjuttiotalsskola som Björklund drömmer sig tillbaks till. Det är slitet och lite sunkigt nu. Jag känner inget särskilt och barnen är fikasugna, så vi går vidare. Fik finns det gott om här. Det är besöksnäringarna som gäller nu i järnets land. Själv drog jag så fort jag bara kunde och jag var inte ensam. Jag passade inte in, som det hette, trots att jag försökte. Nu försöker jag inte tänka på att passa in och då går det helt plötsligt bättre. Det är klart att min vision om världen och framtiden präglats av det. Man ska inte behöva kvalificera sig för att vara en del av oss. Du är välkommen som du är. En vision betyder att det är något som går, men med nöd och näppe. Det är det absoluta maxet. Solen skiner i stan där jag bor. Vår skilsmässa är många år borta nu. Kanske kan vi bli vänner igen.