Så kom vi hem igen. Jetlaggade, sömnlösa, men glada. Vår väska hängde inte med i svängarna och kom först en dag senare med bilbud från Kastrup. Från DC och till flygplatsen reste vi med tåg. Amtrak, modernistiska vagnar som utifrån såg ut som om de hömtats från en sextiotalsfilm om det modernaste moderna. Det skulle kosta 20 dollar extra för väskan, men, nej då, det brydde sig ingen om. Kaffet vi hämtade var svagt och wifin lagom usel. Spårläget lite sisådär och vagnen en smula sunkig invändigt. Biljetterna var rätt dyra. Det var som på SJ, men när jag tittade ut såg jag rester av nedbrända hus, rivningstomter där det växer gräs och däremellan hus som varit utdömda hemmavid. Baltimores fattiga områden som vi bara blåste förbi såg ut som om kriget dragit fram, men inne i stan var det gentrifierat och fint. Allt dras till sin spets i USA, allt är så mycket större, vägarna så mycket bredare och monumenten så mycket monumentalare. Men, se, bikelanes dyker upp här och där. Joggarna är fler än någonstans, men och de överviktiga. Allt är större, som sagt. Men nu är vi hemma igen och Sverige är så litet och älskvärt, men också en smula självgott i sina tvärsäkra analyser. Det är som det är och det man åkte ifrån finns kvar när man kommer tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar