18 november 2015

We learned more from a three minute record than we ever learned in school

Det var hans första besök på KB. Han gick dit själv och ensam, men sögs upp i det där man sugs upp i när man ser någon act som tar en med nånstans. Han saknade ingen och inget. Jag hämtade honom vid tio. Han var uppfylld av det han sett och hört. Machinegun Kelly, inget jag hört talas om, precis som det ska vara.
Och jag vet att det är utan återvändo, det där, jag vet att det är för livet. Jag skulle kunna fylla bloggen med musikminnen och vad de gjort med mig. We learned more from a three minute record than we ever learned in school. Så är det bara. Ja, det var ju onsdag och egentligen borde han kanske suttit hemma och övat satsdelar eller nåt, borde tagit sig samman och präktigt konstaterat att allt inte kan vara roligt här i världen i Jan Björklunds och David Eberhards fina anda.
I helgen var han på läger och kurs med sitt politiska ungdomsförbund. Också det uppfyllde honom, som hans datorspelande gör. Han är inte passiv, min yngste. Innan han la sig sa han att han inte fick glömma att skicka en video till sin kompis i Norge.
Han är alltså självständig, socialt kompetent, musikintresserad och intresserad av samhällsfrågor. Skolan är då inte lika kul. Han är svårmotiverad, men klarar det ändå med hjälp av hot och tillrättavisningar. Och, ja, jag vet att han är min yngste och att jag älskar honom, men ändå, nåt galet är det. Jag tror på en skola som bryr sig om det som intresserar ungarna, som fostrar glada entreprenörer, snarare än lydiga barn som säger ja och amen. Sonens intressen täcker in alla tänkbara ämnen, vad jag kan förstå, den eld han bär kan vara det som gör skillnad för den här världen. Det är inte jasägare som får världen att röra sig. Om han inte dör av tristess eller disciplineras till tystnad innan dess vill säga. Det är sjukt om skolan står som ett hinder mellan barnen och kunskapen. Låt ungarna syssla med det de vill och led det så ska ni se att alla mål bockas av.

Inga kommentarer: