Det som bekymrar mig på jobbet och ett år sen Limhamn

Vaknar efter nio och det är varmt i sovrummet. Bilar och bussar nere på gatan, som alltid drar bullret in och berättar för mig var jag bor. I morgon ringer klockan vid sex igen och jag ska cykla iväg till jobbet fyra km bort. Mitt jobb är okej, jag gör nytta och har en lön att leva på. Unge efter unge har slussats ut och jag har gjort skillnad. Det bekymrar mig inte. Det som bekymrar mig är att papper ska missas att fyllas i, att man ska bli oförskyllt anklagad för att ha använt något felaktigt uttryck eller höjt rösten eller så. Som representant för det underrepresenterade könet är man heller aldrig bara en i gänget och anonym. Du syns alltid. Så är det. Det grundläggande jobbet är jag trygg i, men sidogrejer oroar. Det borde vara tvärtom. Ska jag klaga på något i mitt yrke, så är det att det är för mycket vid sidan av och för mycket skitnödigt snack och kvasiakademiskt lingo om självklarheter.
Så är det. Ändå trivs jag på mitt jobb.
Det är idag också exakt ett år sedan vi stod på Limhamns torg och skrek åt nazisterna. Det fanns för all del dom som gjorde mer än bara skrek, men hellre det än att sitta passiv hemma i soffan. Sen kom poliser på hästar ridande från typ ingenstans och man fick slänga sig åt sidan för att inte dö. Att konfrontera rasism var den än är, att det aldrig få ses som en åsikt i mängden är nödvändigt. Det är också rent personligt att hedra morfar och alla andra som fått sätta livet till som följd av denna vedervärdiga ideologi. Jag kommer att stå där igen om det behövs.