Farmor och jag

Min kusin hörde av sig och vill dra ihop en släktträff. Vi som lever och finns i rakt nedstigande led till min farmor och farfar med anhöriga. The travelling tornblades, alltså. Tror aldrig vi setts i grupp, eller jag vet rättare sagt att vi inte har det. Det blir kul. Farfar lämnade oss 1977 och farmor 1981. Under farmors sista halvår i livet bodde jag hos henne. Vi kan strunta i varför, men så var det. Jag bodde med en döende människa och jag minns det som en underbar tid. Vi bodde på Andra Långgatan, det var innan det blev fint, gatan kantades av porrbutiker och konstiga affärer, skumma kinakrogar och svartklubbar och så hade VPK ett hus på nummer 20. I samma hus som vårt låg systemet och utanför bolaget stod det oftast ett större gäng och snackade och viggade förbipasserande på pengar. En söt tjej stod och sålde Proletären och jag gjorde vad jag kunde för att få till samtal med henne. Brännvin, porr och vänsterextremism, det var andra lång på den tiden. De lokala kändisarna var inget märkvärdigt. Blues-Annika satt och söp på nån av krogarna, Anki Rahlskog från nationalteatern som sen blev Gudrun hos Kurt Olsson, bodde i vår uppgång. Nothing fancy. Men min farmor var en vanlig arbetarkärring som slet som hotellstäderska innan hon fick gå i förtidspension. Vi kom varandra ganska nära under den där åttiotalsbörjan. Ofta satt vi på kvällarna i köket och drack kaffe och pratade. Jag minns hennes starka kaffe och lukten från de röda commerce som pyrde in hennes lilla kök. Somligt av det vi snackade om är fortfarande sekretessbelagt, men det var många minnen, det var lite politik och stora stråk av bitterhet som växte efterhand som cancern åt henne inifrån. Jag var ung, mitt liv var på väg att börja, ung, radikal, naiv, nyfiken. Farmor var trött och livserfaren och en ljummen sommarnatt drog hon sitt sista andetag. Vårt sista möte minns jag så väl, jag hade rest iväg för att uppleva sommaren och farmor bands alltmer vid sjukhussängen, men något hände pch jag kom hem till stan och vi sågs och vi visste båda att det var sista gången. Vi sa några ord, farmor att hon inte ville dö, jag att hon lärt mig så mycket. Sen gick jag en lång runda genom Slottsskogen och allt var grönt och vackert som det ju är när livet är som jävligast.