26 november 2015

Världen är sjuk, inte jag

Jag sitter i ett köpcentrum i Hongkong och julsångerna far omkring. Det är spännande här i Kinas fria andrum mot världen. Hela förmiddagen promenerade vi i Kowloon på andra sidan och såg höga hus och parker där män samlades med sina burfåglar kvittrande ikapp med de lågmälda samtalen. Neonskyltarna på fasaderna var släckta och de vackra tecknen berättade om saker jag bara kan ana. Allt är rörelse här och tillbaka till Hongkongön åkte vi med Star ferries och vattnet blänkte grönt och blått inramat av höga hus och bergstoppar. Det går så fort här och människorna är så många och tålmodiga i köer och på andra våningen på spårvagnen som snirklar sig genom trafikkaos och trånga kurvor. Priset jag kom för att hämta ligger förpackat i sin låda och i morgon bär jag det som handbagage genom flygplatsens säkerhetskontroller. Kanske klokare, men den hoppfullhet jag känner inför allt gott vi gör i Malmö inom klimatarbete, mobilitet, alla gröna och täta drömmar vi gör verkstad av drunknar i oron över mental eller fysisk taggtråd, id-kontroller, familjesplittring och talet om omänsklighet som nödvändighet. Jag kommer att älta det här ett tag, sörja att den klippa jag röstade för förra hösten i riksdagsvalet idag känns som grus. Ni kan tro det eller inte, men jag försöker hålla igen överorden. Kanske är det ändå jag som borde lämna in mitt kort, checka ut från politiken. När rasisterna kallade mig landsförrädare och hotade mig till livet, när vänsterfolket märkte ord och hetsade, så var jag trygg i min gröna rörelse, för vi stod samman när det blåste. Nu vet jag inte längre. Kanske är det hjärnspöken, kanske är det jag själv som borde gå i terapi eller be om medicin. Men huvudspåret får ändå vara att inte leta fel hos sig själv när världen och samtiden visar sjukdomssymptom.

Inga kommentarer: