Tror på möten

Det är på Jensens bøfhus, vi sitter vid ett långbord, för vi är som vanligt många när vi firar en födelsedag på restaurang. I takt med att familjen växer kommer notorna att växa pch infrastrukturen och logistiken runt det. Att vara normkritisk i praktiken är en utmaning. Det har redan börjat komma svärsöner och svärdöttrar och det lär inte bli färre. Men än har vi råd och än kan hovmästaren få till ett långt nock bord. Det klingar av stora läskglas och doftar gott av ribs och burgare. Nu är det äldstebror som fyller 24. Efter en tafflig start där på den där danska halvdana kedjerestaurangen får vi god service.
Jag bär en tröja med en davidsstjärna och Israel skrivet på hebreiska under kavajen. Servitrisen som fyller på äldstebrors all you can eat lyser upp och kan till sist inte hålla sig, utan frågar om min koppling till landet i fråga. Jag tvekar en aning. Mina känslor för Israel (plus rena fakta) har kostat fler blockeringar på nätet än något annat och troligen även stått i vägen för en smärtfri karriär i politiken. Jag orkar inte riktigt. Men jag står för det jag är. Men minstebror rycker in: "Äh, han är en fanboy". Servitrisen ler och berättar att hon har familj i Israel. Inte mer med det. Men det är mycket nog och inte vad man är van vid i vår stad. Tidigare på dagen har samme minstebroder vägrat att gå tvärs över Möllevångstorget med mig på grund av denna tröja. Fortfarande lever vi i en värld där demonisering av Den Andre är normen och minsta lilla möte och samtal slår en med häpnad och verkar riskfyllt och ibland rena förräderiet mot Saken med stort S. Det gäller även närmre saker än konflikten om Israels rätt att existera.
I sociala medier blir företrädare för kommunen kallade både det ena och det andra av grupper som säger sig vilja påverka de beslut vi ska fatta. Jag frågar en fullmäktigekamrat om hur hon tänker om att både vara folkvald och att med plakat demonstrera mot, tja, sig själv och får en kanonad av ovett över mig av hennes polare. Det finns ingen gräns för vilken idiot jag sägs vara. Och det kan såklart hända att jag har helt fel om allt möjligt här i världen. Men det är inte troligt att jag övertygas genom hat, blockningar och invektiv. Jag tror på möten, jag. På kallt kaffe i varma rum, på promenader tvärs över torget iklädd vad helst man vill. På detta med att vi har två öron men bara en mun av en anledning. Med mig är alla välkomna att diskutera. Om du säger vad du heter och ser mig i ögonen eller åtminstone är beredd att göra det. På vägen hem ser jag blickar åt mitt håll från främlingar, men det är inte gott att veta om det är min snygga basker eller den där stjärnan som lockar blickarna till sig. Mellanbror klagar på att jag bytt stil, vad han nu menar med det och vi vandrar genom Malmös jungleland hem till vårt.