Kaffe med mjölk och en croissant

Alltid när jag bloggar så är jag någon annanstans i skallen. Det kan vara i Hebron, på promenad med en bosättare som guidar oss och ger sin syn på sakerna eller med förskolebarnen i Beijers park eller på Ebba grön-konsert på Lövgärdets fritidsgård i mars 1982. Nu är jag i Paris, det regnar en tidig vårdag 1986 och Stefan och jag dricker kaffe med mjölk, äter croissanter och röker gitane maiz på ett cafe nere i Montparnasse.
Vi är på resa med ryggsäckar och stripigt långt hår. Orakade. På väg någonstans. Tror vi bläddrade i tidningar, för detta var ju pre-nätet. Palme var just skjuten, det visste vi, annars så var vi ganska avskurna från mycket. Nå, det var en utvikning. Mitt ämne för dagen är ett annat. Men kanske hänger allt ihop. Det sprider sig sanningar över nätet och på tidningssidor. Man säger att det är vi i Europa och Nordamerika som skapat den rörelse som i Islams namn (vilket är ett hån mot alla fromma eller sekulariserade muslimer som sköter sitt, kanske ber sina böner och kramar sina barn) dödar och spränger. Jag tycker det är skitsnack. Billigt självplågeri. Oavsett vilken politik som än förts av folkvalda ledare i USA, Storbritannien eller Sverige, så har alla individer ansvar för sina handlingar. Senast jag var i Paris drack jag kaffe. Jag sköt fanemig inte ihjäl nån. Jag tror inte på kollektiv skuld och inte heller på arvssynd. Man må bli som man umgås, men det går inte att skylla sina handlingar på sina kompisar, lika lite som man kan skylla på alkohol eller fattigdom. Jag skapade inte Daesh, lika lite som jag har ansvar för afrofobin, jag var aldrig slavhandlare, inte mina förfäder heller, de var lantarbetare, skräddare, fabriksarbetare, fattigfolk, knegare. Och vad de än var eller gjorde har deras handlingar dött med dem och jag får sköta mitt här och nu. Det jag kan göra och ska göra är att tända stjärnor i barns ögon, visa att hoppet är större än hoten, visa att du kan göra din grej och bli den du vill vara. Att krama mina ungar är viktigare än bombastiska bloggposter, att  se ljuset i en unges ögon när hen för första gången lyckas gå balansgång på en trädstam är mer betydelsefullt än snygga dokumentationer, en enkel attsats som blir antagen i ett anonymt mötesrum en kall novemberförmiddag bygger en del av den värld som jag vill se. Jag skapade varken Daesh eller rasismen. Jag skapar andra saker. Det och bara det tar jag ansvar för. Nu är jag kortklippt, äldre och ska strax ge mig ut på en löprunda. Funderar på om jag och min yngste ska åka till Paris i sommar. Det är trettio år sen sist. Kanske är han sugen på kaffe med mjölk och en croissant