Ute på vägen igen

I måndags skrev jag en bloggpost om EU-migranterna som då fortfarande befann sig på kvarteret Brännaren i korsningen Industrigatan/Nobelvägen. Det skulle jag inte gjort, i varje fall skulle jag sorterat upp mina tankar bättre och hållt några av dem för mig själv. Somligt står jag nog inte ens för. Det måste ändå gå att lufta sina tankar. Men det är ju en gång så med min blogg att det är lite annat än genomprocessade beslut vi fattar i nämnd och fullmäktige och lite personligare/privatare än färglösa pressmeddelanden. Jag försöker att vara så där som folk brukar säga att de vill att politiker ska vara; färgglada och vågliga. Men det är som att gå in i lejonburen med ett köttstycke på huvudet. De kommer att riva dig. Och riven blev jag och tog en paus från sociala medier i några dagar. Nu är jag tillbaka. Jag har blockat några som jag vet bara vill mig illa. Människor som lever gott på arvoden och som inte beter sig som skuggan av det de säger sig förespråka, folk som aldrig skulle yttra ett ord utanför sektens fastlgda manus i offentligheten. Självklart hittar de mig ändå, men de ska få jobba för det. Men grupper som på fullt allvar skriker att hela Malmö hatar polisen eller att ärrade antirasistiska kämpar i själva verket skulle vara rasister får inte sätta agendan. Det är för extremt, för trolligt, för far out.
I frågan om EU-migranterna står jag självfallet bakom de ställningstaganden som min kommunfullmäktigegrupp gjort.
Däremot delar jag inte Morgan Johanssons uppfattning att Sverige saknar möjlighet att ta emot fler flyktingar. Det finns inte i min tankevärld.