En vän firar att hen nu varit gift i fem år. Ändå var hen en sån person som tidigare aldrig fann sig tillrätta i något. Inget tycktes passa, inga platser var de rätta. Men så stod den där rätta personen där en dag, rätt dag, vid rätt tillfälle och på rätt plats och så blev det bra. Hoppet finns för alla. Det kan funka och det är påfallande hur ofta det händer när man minst skulle ana det. Den som söker lyckan ihärdigt och metodiskt hittar den inte. Du måste släppa taget om dig själv, då sker det. Kanske, för tyvärr finns aldrig några garantier för något. Ändå är det mesta jag hör runt om mig i dessa dagar rapporter om hur folk går isär, lämnar varandra, sliter upp sår och gör sina barn olyckliga och schemalagda. Den nyvunna friheten förbyts i ensamhet. And yes, I've done a few times myself. Kanske är vi nutidsmänniskor många gånger för rastlösa, väljer både till och från utan att riktigt tänka efter, bara för att vi kan och har råd att be vem som helst att dra åt helvete. De jag valde att skaffa barn med, valde jag till för snabbt. Inga fel på dem annat än vi var fel för varandra. Vi hade olika drömmar och visioner om livet och det är klokt att kolla upp såna saker innan man byter ringar eller kroppsvätskor på en permanent basis. Alla dagar är såklart inte dagar av rosor som slår ut, alla dagar doftar inte kummin och koriander, det är mest vardagar. Men man får inget liv, man tar det och i det ingår acceptansen att inget någonsin är fullkomligt. Du och jag är inte såna som i slutet får varann. Man får ingenting. Man måste skapa det man behöver. Under studiebesöket i Linköping lär jag mig att den som är alltför trygg i trafiken mister vaksamheten och riskerar att råka illa ut. Så är hela livet. Lallar man runt och tror att allt är fixat och färdigt lär man vakna med en baksmälla hårdare än den som någon som helst fylla kan ge en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar