Fan, det kunde varit vi

Jag tänker att det är ju fan att man måste tänka att det kunde varit mina barn eller det kunde varit jag. Men så är det: min yngste son som går i en mångkulturell skola kunde ha stått på fel plats eller inte ont anande släntrat genom korridoren när yxmannen eller knivmannen dök upp. Det kunde varit hans vackra bruna ögon som för evigt stirrat livlöst. Vi som älskar honom kunde stått med armarna om varandra sörjande.
På samma sätt kunde det varit jag som hade stått på en hållplats i Tel Aviv och väntat på bussen när ännu en knivman dök upp för att visa att ingen går säker, det är ju bara några månader sedan jag var där. För det är så terrorn resonerar: man ska visa att man kan ta vem som helst var som helst.
Men det är varken jag eller någon av mina som fått sätta livet till. Vi lever tryggt, vi ligger i soffor och på sängar och inte i bårhus eller uppsköljda på stränder. Vi ska ta vara på våra liv och slåss för dem som inte själva kan.
Själv såg jag direkt likheter mellan det som hände i Trollhättan och det som hänt under några veckors tid i Israel. Även där har människor knivmördats bara på grund av sin etniska tillhörighet. Men inte ens när det det brinner i grannkvarteret, så är det samma sorts eld här som där. Precis som rasister ursäktar Trollhättan, så ursäktar välmeriterade kamrater dåd i Tel Aviv, Jerusalem och Hebron. Det är närmast empatistört och i förlängningen livsfarligt. Ingen kamp i världen rättfärdigar överlagda mord på barn och andra som av slumpen fötts i en viss region eller tillskrivs en viss etnisk tillhörighet.